Hon var inte ensam där i mörkret, hon kände närvaron av något som rörde sig. Något sjukt och ondskefullt …
En sommar när jag var liten såg jag en gammal svartvit film som länge förföljde mig i mina mardrömmar. Det var en rysare som hette Rebecca. Jag älskade den. Filmen var regisserad av Alfred Hitchcock och handlade om en ung kvinna som gifte sig med en rik och snygg man. Mannen hade en fantastisk herrgård som hette Manderley. Där hade hans förra hustru – den fantastiska Rebecca – dött i en olycka till havs. Det började vackert och lyckligt, men man anar hela tiden att allt inte står rätt till på Manderley. Och shit vad obehagligt det blev …
Berättelsen om den unga kvinnan som ska försöka ta en död människas plats fastnade i mitt huvud (senare fick jag veta att filmen baserades på en bok av Daphne du Maurier). Men när jag blev äldre var det saker som började irritera mig med filmen. Jag började fantisera runt de bitar som jag tyckte bäst om i historien. När jag till slut nu skrivit Dödvatten inser jag att berättelsen om Rebecca är ganska långt borta, även om den fortfarande finns där i bakgrunden.
Jag ville skriva en historia med ett krypande obehag, men samtidigt fylld av händelser, dramatik och vändningar. Mina huvudpersoner har det inte lätt. De flesta av oss drabbas någon gång under livet av någon form av psykisk ohälsa och samtidigt som det är tufft och jobbigt är det också väldigt spännande att skriva om. För mig handlar Dödvatten om något av det läskigaste jag vet: att vara förföljd utan att bli trodd, att börja tvivla på sig själv, det man ser och hör – och på vem man egentligen är.
Men jag hoppas också att Dödvatten är skönt otäck på det sätt som jag gillar bäst. Där spännande obehag och onda aningar varvas med hopp, mod och rusande bergochdalbaneåk av rysningar och sönderbitna läppar. Tack snälla Maria Sundberg för det underbara omslaget.
Skön sommar på er. Här ska läsas och kollas rysare. Kram och sov gott!
Lena
