Visst är människor ofta rädda för varandra – men ännu oftare förenar rädslor oss människor. Vi är ofta rädda för ungefär samma saker – i vilken del av världen vi än befinner oss. Vi är rädda för ensamhet, för det okända, för mörkret – och för döden. Spökhistorier finns överallt och handlar ofta om liknande teman. Jag älskar att träffa på människor som vill dela med sig av skrämmande och hårresande berättelser från platser som jag besöker. Att lära sig om traktens spöken är lika spännande som att pröva den lokala maten och försöka förstå hur det går för det lokala fotbollslaget.
Konstnären Salvatore som har sin studio precis intill där jag just nu sitter och jobbar – i staden Anacapri på ön Capri – har berättat lokala spökhistorier för mig. Flera av dem handlar om fullmånen.
Capri är kanske främst känd för sina fantastiska klippor och utkikspunkter. Men det är också de som ligger bakom en av de ruskigaste historierna Salvatore berättat. Strax intill utkikspunkten över fyren Faro Punta Carena står ett kors. Det sägs vara rest över alla de olyckliga som tagit sina liv genom att kasta sig utför de branta och spetsiga klipporna. En natt för många år sedan, berättade Salvatore, gick han upp genom skogen till utkikspunkten med sin gitarr för att spela för fullmånen. Han var alldeles ensam. Men medan han spelade började så småningom röster stämma in i hans sång. Först lågt och viskande – men sedan högre och starkare. Män och kvinnor i olika åldrar sjöng med i den sorgsna visan. Håret reste sig i nacken på Salvatore och när han försiktigt såg sig om – så var de där. De stod runt honom i en halvcirkel. Alla de som tagit sina liv genom att kasta sig utför klipporna och ner i havet. Salvatore fortsatte att spela och sjunga. Till slut tonade det sista ackordet ut och han kände hur de döda skingrades bakom honom, hur de drog sig tillbaka in i skuggorna. När han såg sig om igen var han ensam på utkiksplatsen. Han spelade aldrig för fullmånen igen. Men han gjorde en teckning av sig själv och de döda – som han mindes det – där de stod i månskenet. Jag håller nu tummarna för att han ska hitta den bland alla sina skisser i sin ateljé. Jag vill se den innan jag reser härifrån.
I en annan av Salvatores historier blev han förälskad i en ung kvinna – som en natt lärde honom att man inte får skratta åt fullmånen. Men det är en helt annan historia …
Sov gott!
Lena
Lena Ollmark 